vi kanske bara är olika. kanske det aldrig var meningen men det blev så ändå. det är ju så med livet, det blir sällan som man vill eller inte vill, som man tänkt, men det blir ändå. och det blev ju helt fantastiskt.

men nu. nu står vi här. mer fantastiskt än någonsin men ändå kanske inte som det var tänkt.

nej jag kommer nog aldrig att förstå. hur man kan längta tillbaka till något som aldrig brydde sig ett skvatt om att du ens fanns. det där falska i leenden som i ett drogande rus ljuger om att vara så nära, men alltid är nånannanstans. sådär genomskinligt och egocentriskt och ändå vill du så gärna höra till. jag antar att ni alla på sätt och vis jagar samma mål och alla är så upptagna med att komma dit att ingen ser någon annan. det finns ingen tid att ta hänsyn till att inte trampa på för det viktigaste är att komma först. att få höra till. nej jag kommer aldrig att förstå. du är bättre. de andra ser jag bara rakt igenom. jag kommer aldrig förstå hur du ens kan sakna det.

jag förstår inte hur man inte kan vilja ha mer av livet. ser du inte livet som det är? du har ju varit där, sett det verkliga, du vet hur skört det är. vad tror du att du kommer att ångra när du inte längre får vara med? vad kommer du att minnas? vad kommer du att sakna?

nej jag förstår inte längre, jag har varit med om för mycket, sett för mycket, känt för mycket. jag behöver inte längre höra till. jag behöver inte få bekräftat att jag finns. det vet jag redan och jag vill hellre leva. jag vill hellre minnas, sakna, slippa ångra. jag vill veta att jag levde.

och jag tror på det. jag vet att det finns. jag har känt passionen och alla känslorna på en och samma gång. en gång i tiden höll jag tillbaka, kanske ville jag också ha bekräftelse. få veta att jag faktiskt finns. men det är aldrig på riktigt. men jag tog steget ur det och ut i verkligheten. det är så fantastiskt att andas, äntligen.

för dig verkar det vara som igår och du längtar tillbaka. för mig var det för längesen för att ens komma ihåg. jag är nån annan nu. jag lever nu. jag förstår inte att du inte ser det.

jag önskar att jag kunde få dig att se, att öppna ögonen. men jag når inte längre fram. kanske för att det ändå aldrig var meningen. nej, jag tror på det men du har nog rätt, det finns inte här. inte längre.

en dag kan det vara försent att öppna ögonen.

det är sorgligt att du aldrig verkar förstå det, men det är ditt val.

kanske jag också måste välja nu.

Det fungerar ju. Dagarna går, jag skrattar mycket, bekymmer kommer och går. Jag lever, är närvarande och jag är jävligt lycklig. Jag är så förbannat jävla lycklig och tacksam, för livet.

Men ibland fastnar jag i det. Fastnar i tankar i att du inte längre är här. Fastnar i att det är så många som borde vara här. Snart har det gått sex år... helt sjukt, sex år!! Den tiden är längre än den tiden vi delade tillsammans. Jag trodde att jag skulle förstå vid det här laget, aldrig någonsin acceptera men ändå förstå nu att du faktiskt inte längre bara går att ringa, att du finns där fast jag inte ser dig. Precis som det var när vi inte sågs. Men fortfarande efter sex år glömmer jag, vill inte förstå att livet, så fantastiskt och helt underbart, valt att inte ha dig hos sig. Att du aldrig får uppleva allt det som jag nu gör. För några dagar sedan skulle du ha blivit 35år.. herregud du skulle ju ha varit här och också haft allt det som jag nu har. Vi var så vilsna du och jag T, men jag har hittat hem nu.

Jag tänker ibland på hur vi träffades, på hur det kändes, den där dragningskraften. Jag kommer aldrig någonsin kunna förklara det för någon annan, men du sa att du visste. Folk runtomkring tror att jag glömt nu, att det var så längesen och att vi ändå aldrig fick tillräckligt med tid. Som om tid skulle ha någon betydelse när man träffar någon som håller en kvar på jorden. Jag vet inte om jag ska kalla det kärlek, jag kunde förklara det lika lite då som nu, men du sa att du visste, att du kände. Jag minns fortfarande varenda ord som vi sa, jag trodde att jag skulle ha glömt det nu. Jag förlät mig själv för längesedan för att jag inte skulle kunna komma ihåg allting, men det bränner fortfarande under huden lika mycket som för snart sex år sedan. Och det gör fortfarande lika ont, allt det där som inte hann sägas. Allt det där som borde sagts.

Jag är ledsen nu T, men det hjälper inte. Ingenting hjälper någonsin igen när det kommer till dig. Jag är så glad att du slipper gå igenom allt det där nu, men jag kan ändå aldrig någonsin sluta önska att jag kunde ringa dig igen.

Åren går oavsett vilka som fortfarande är med, det är så skrämmande och nästan upplyftande på samma gång. Du skulle ha blivit 35, och det känns svårare nu än det känts på länge. Jag är äldre nu, äldre än vad du ens fick chansen att bli. Jag har tänkt så mycket de senaste dagarna, på alla dem som försvann längs vägen. Tänkt så mycket på Dig.

Jag vill tro på högre makter men det ligger inte för mig. Ändå väntar jag ibland på ett tecken från dig.

Du lämnade oss i en sån ofattbar saknad.

det finns så mycket att ångra om jag tittar tillbaka. saker jag gjort. ord som sagts. kanske var det ibland för att jag själv mådde dåligt. kanske var det ibland för att jag var en idiot. kanske av massa olika anledningar som jag knappt kommer ihåg. men kvar finns minnena av fel val. fel handlingar.

ibland finns dem inte ens, men andra människors uppfattning om en situation gör det till det som dem blivit.

jag har sårat människor. jag har snackat skit. jag har gjort dumma saker.

jag är så jävla bra på att ångra.

jag ångrar mycket eftersom det egentligen aldrig var meningen att påverka andra människor.

men let's face it. jag kunde lika gärna prata om Dig nu.

jag måste förlåta mig själv för allting jag ångrar eftersom jag måste inse mina begränsningar. jag är bara människa precis som alla andra. jag kan inte vara perfekt.

"den som står utan skuld kan kasta första stenen".

den som tror sig stå utanför sätter sig själv på väldigt höga hästar. och ärligt, it's lonely at the top va?

jag har varit så arg. svurit på att aldrig förlåta vissa saker. jag har varit dum, lyssnat men valt att inte agera. valt att tycka illa istället för att konfontrera, försöka förstå och acceptera.

men jag är en annan människa nu.

sådant som verkade så viktigt blev plötsligt så obetydligt i den verkliga världen. insikten om att verkligheten alltid är och förblir sedd ur just mina ögon gör den inte till min egen, utan bara ett perspektiv av allas.

alla gör oftast så gott dem kan, i den situationen dem blir satta i.
jag behöver inte alltid förstå, men jag accepterar att våran verklighet ser olika ut.

jag är en annan människa nu.

jag vet vad som är viktigt, för mig.

jag förlåter er, för i min verklighet finns inte plats för denna ilska längre.

förlåt mig, eller gör er själva och mig en tjänst och uteslut mig ur er verklighet och gör plats för annat. kan ni inte förlåta kan ni aldrig tro att jag har förmågan att bli bättre, och då har jag inte längre plats för er.

jag vill se framåt nu. jag vill inte ångra att jag aldrig slutade ångra.

jag förlåter mig.

det absolut största som hänt mig. det är tamefan absolut det största som kan hända en människa.

jag förstår nu vad meningen är.

men ändå.

ingen kan någonsin förbereda sig på hur det ska kännas. man kan inte föreställa sig att man ens kan älska så mycket. det är nästan fortfarande svårt att förstå. kan ens hjärta verkligen känna så oerhört mycket kärlek utan att explodera, gå sönder?

att vara gravid är också ett sätt att förbereda sig sägs det. javisst, men inte på alla känslor. iallafall inte för mig.

det blir en slags livskris.

att plötsligt ha hjärtat utanför kroppen, som växer, gör illa sig, blir sjuk, ska leva i den stora vida otäcka världen. då kan varenda orolig tanke bli så himla stor. varenda orolig tanke kan göra så väldigt ont.

det fanns liksom inget sätt att förbereda sig på det.

älskade, älskade unge, du är allt. du är själva livet för mig nu. du gör mig så fruktansvärt stolt och lycklig.

och så fruktansvärt stressad och orolig.

att slitas mellan stolthet och oro när du ålar runt och hela tiden upptäcker nya saker. så stolt för allt du kan, allt du lär dig, att du är du, att du är min. varenda ögonblick är så fantastiskt att jag fortfarande blir alldeles rörd. och där bakom ligger oron, vill knacka på, vill komma in, är rädd för att du ska göra illa dig.

jag erkänner, när jag var gravid var jag ibland rädd för hur jag skulle bli som mamma, passar jag verkligen som det, tänk om jag inte kan älska tillräckligt? jag inser nu att det inte är problemet. problemet är att acceptera.

acceptera att jag aldrig kan beskydda dig från allt. acceptera att jag måste låta dig vara du och inte begränsa dig av mina egna rädslor och farhågor. dem får jag gömma, dölja, och försöka att istället sortera ur och plocka fram med sunt förnuft. för rädslor vill aldrig vara förnuftiga, dem vill bara vara. jag vill inte vara rädd hela tiden, jag vill vara glad för att jag får vara med om något så förbannat fantastiskt.

jag är så oerhört tacksam att jag får vara din mamma.

förlåt att jag oroar mig för mycket. förlåt att jag ibland tänker för mycket på sånt som aldrig får hända.

jag älskar dig, du är det största som hänt mig.

du är allt.

jag har tänkt på dig så mycket dem här sista dagarna. jag tänker på dig varje dag, ofta, men vissa dagar går det lättare att låta bli, att låta vara en stund, man vill helst låta vara. det är för nära, det gör ont, det blir verkligt, igen och igen.

men dem här dagarna har jag inte kunnat låta bli, det har inte hjälpt att tänka bort, försöka tänka på annat. tänkt på hur mycket du fattas. det ska bli lättare med tiden, men du tycks fattas bara mer och mer.

i mina tankar är du ju fortfarande så levande.

det gör ont, det gör alltid så ont att inse verkligheten. jag minns så mycket, varje liten detalj fortfarande. jag vill minnas, men ibland bara inte just nu. jag vill gråta för mycket, och det går inte med livet idag, jag vill att lilla b. ska få annat i barndomen än en ledsen mamma. jag tror att det är så pappan känner också. man håller saker i bakgrunden, sånt som hon ännu är för liten för att förstå, döljer det i skuggorna.

jag tyckte så fruktansvärt mycket om dig eva, och det grämer mig att jag aldrig berättade det, inte på riktigt, att jag aldrig fick tillfälle att prata om hur mycket jag kände igen mig i dig, hur mycket jag tyckte om dig och att du blev en så stor och självklar bit av mitt liv, så fort. du var så fantastisk, så speciell, sådan enorm stor kärlek och livsglädje, samtidigt som jag kände igen så mycket av den där ångesten som gnagde där innanför, den man inte kommer ifrån, den som man bara har, som gör såna som oss till dem vi är. vi kan inte fly från den, vi kan gömma den, glömma den, blunda för den, men den finns där ändå. vi bara lever med den. ibland brukar jag tänka att jag inte vore jag utan den, den skiljer mig från många andra, den gör mig unik i mig, även om jag många gånger verkligen hatar den. jag tror att du också kände så. jag önskar vi fått fler tillfällen att prata, bara du och jag, och upptäcka mer likheter och även olikheter hos varandra.

ja, jag tyckte så mycket om dig. jag tror att det var ömsesidigt. du sa till mig ofta att du var så glad att vi hittat varann, g och jag. jag sa alltid att jag var lika glad. jag tror aldrig du riktigt förstod hur glad jag verkligen är för det. du hann liksom aldrig riktigt känna mig, mitt förflutna tillräckligt, för att veta att det verkligen är så. inte för att det spelar någon roll.

det jag verkligen är så himla ledsen över är att lilla b. aldrig ska få chansen att lära känna dig, såsom jag fick. att hur mycket jag än beskriver kan hon aldrig riktigt veta vilken otrolig människa du var, hur du spred glädje och kärlek omkring dig, hur mycket man trivdes att vara i samma rum som dig.

det är så mycket mer jag vill säga, berätta för dig eva, men det spelar egentligen ingen roll när jag inte kan säga allt det där till dig längre. jag är ibland lite som du, snurrar in på andra spår, och glömmer bort det som egentligen var väsentligt, det jag egentligen menade att få fram. men det spelar som sagt var ingen roll.

inte nu.

jag saknar dig bara så himla mycket ikväll. du fattas så jävla mycket.

det är så jävla konstigt.

jag vet inte om det beror på att jag äntligen hittat rätt eller om jag egentligen borde lära mig att vara ensam igen, lära mig att vara jag igen, hitta tillbaka. kanske båda delarna.

men jag får sån ångest utan dig.

det där om att du blivit min trygghet, känslan av att tiden nästan står stilla när du inte är i närheten. som om jag håller andan tills du är hos mig igen, nästan som dem säger i den där låten.. "du är luften jag andas".

jag blir vilsen, känslig, ledsen utan dig. som om att luften går ur, som om du håller i mig, håller mig uppe på benen och utan dig faller jag. snabbt och skrämmande.

det här är kärlek jag aldrig förut känt, inte känner igen, jag vet inte om det borde få kännas såhär.

det skrämmer mig, den där känslan av att jag vill dela hela livet med dig, att jag saknar dig varje stund du är ifrån mig, att hela kroppen skriker av längtan efter dig. du gör mig stark, lyfter mig, vägleder mig, älskar mig.

samtidigt får jag en känsla av att det gör mig lite svagare i mig självt.

för vad gjorde jag om du försvann?..

Min första reaktion var lättnad.

Då är du inte arg på mig, det var inte därför. Du hade inte svarat på sms, jag vågade inte ringa, ville inte störa. Tänkte att du kanske inte orkar. Jag tänkte att det kunde varit något jag sagt, eller något jag skrivit. Du var ju ledsen och frustrerad många gånger, och det var svårt att säga, skriva rätt saker. Svårt att veta hur jag skulle bete mig. På slutet ville jag så gärna göra rätt så ibland vågade jag knappt säga något alls.

Den tjugoförsta april tjugohundratio.. dagen efter hörde din syster av sig.

Kanske blev jag lättad för det var så tungt att hoppas. Att någonstans veta att slutet är oundvikligt men att 'ndå vägra ta in det. Kanske handlade det också till viss del om att kampen äntligen var över. Nu fick du vila.

Det var en lättnad som höll i sig i ungefär 10 sekunder. Sedan rasade hela världen.

Den kan aldrig någonsin bli sig lik igen.

Det är över två år sedan nu.

Du var min själsfrände. Du räddade mitt liv. Du gav mig modet och styrkan att våga älska och älskas, att tro på mig själv, att lyssna till min inre röst och göra det jag vill, det jag önskar och drömmer om.

Jag hoppas att du är stolt när du ser mig nu.

Jag älskar dig T. För alltid.

Jag glömmer dig aldrig.

när jag är på väg in på okänd mark, går i nya fotspår.. när allt bara känns skrämmande och jag är så fruktansvärt rädd att jag gått vilse, gått fel.. ja då saknar jag dig mer än någonsin.

vem tar emot mig när du inte står bakom? vem finns att luta emot när du inte sitter bredvid?

vem håller kvar mig när jag än en gång är rädd att jag bara ska springa min väg?

och vad händer när jag inte längre kan springa..

allt som är bra och vackert skrämmer mig, jag är rädd att hålla för hårt eller för löst.

är rädd för att se med blinda ögon.

"Once or twice or a thousand times, I have wished to live my life all over.
Not that I would change a thing, I just want to do it all again.
Break the same rules, play the same games. Feel that way you made me feel.
I´d make the same mistakes, make them twice as bad. If thats what it takes".