Direktlänk till inlägg 30 augusti 2013
det är så jävla konstigt.
jag vet inte om det beror på att jag äntligen hittat rätt eller om jag egentligen borde lära mig att vara ensam igen, lära mig att vara jag igen, hitta tillbaka. kanske båda delarna.
men jag får sån ångest utan dig.
det där om att du blivit min trygghet, känslan av att tiden nästan står stilla när du inte är i närheten. som om jag håller andan tills du är hos mig igen, nästan som dem säger i den där låten.. "du är luften jag andas".
jag blir vilsen, känslig, ledsen utan dig. som om att luften går ur, som om du håller i mig, håller mig uppe på benen och utan dig faller jag. snabbt och skrämmande.
det här är kärlek jag aldrig förut känt, inte känner igen, jag vet inte om det borde få kännas såhär.
det skrämmer mig, den där känslan av att jag vill dela hela livet med dig, att jag saknar dig varje stund du är ifrån mig, att hela kroppen skriker av längtan efter dig. du gör mig stark, lyfter mig, vägleder mig, älskar mig.
samtidigt får jag en känsla av att det gör mig lite svagare i mig självt.
för vad gjorde jag om du försvann?..
vi kanske bara är olika. kanske det aldrig var meningen men det blev så ändå. det är ju så med livet, det blir sällan som man vill eller inte vill, som man tänkt, men det blir ändå. och det blev ju helt fantastiskt. men nu. nu står vi här. mer fant...
Det fungerar ju. Dagarna går, jag skrattar mycket, bekymmer kommer och går. Jag lever, är närvarande och jag är jävligt lycklig. Jag är så förbannat jävla lycklig och tacksam, för livet. Men ibland fastnar jag i det. Fastnar i tankar i att du inte ...
det finns så mycket att ångra om jag tittar tillbaka. saker jag gjort. ord som sagts. kanske var det ibland för att jag själv mådde dåligt. kanske var det ibland för att jag var en idiot. kanske av massa olika anledningar som jag knappt kommer ihåg. ...
det absolut största som hänt mig. det är tamefan absolut det största som kan hända en människa. jag förstår nu vad meningen är. men ändå. ingen kan någonsin förbereda sig på hur det ska kännas. man kan inte föreställa sig att man ens kan äl...
jag har tänkt på dig så mycket dem här sista dagarna. jag tänker på dig varje dag, ofta, men vissa dagar går det lättare att låta bli, att låta vara en stund, man vill helst låta vara. det är för nära, det gör ont, det blir verkligt, igen och igen. ...