Direktlänk till inlägg 14 april 2016
Det fungerar ju. Dagarna går, jag skrattar mycket, bekymmer kommer och går. Jag lever, är närvarande och jag är jävligt lycklig. Jag är så förbannat jävla lycklig och tacksam, för livet.
Men ibland fastnar jag i det. Fastnar i tankar i att du inte längre är här. Fastnar i att det är så många som borde vara här. Snart har det gått sex år... helt sjukt, sex år!! Den tiden är längre än den tiden vi delade tillsammans. Jag trodde att jag skulle förstå vid det här laget, aldrig någonsin acceptera men ändå förstå nu att du faktiskt inte längre bara går att ringa, att du finns där fast jag inte ser dig. Precis som det var när vi inte sågs. Men fortfarande efter sex år glömmer jag, vill inte förstå att livet, så fantastiskt och helt underbart, valt att inte ha dig hos sig. Att du aldrig får uppleva allt det som jag nu gör. För några dagar sedan skulle du ha blivit 35år.. herregud du skulle ju ha varit här och också haft allt det som jag nu har. Vi var så vilsna du och jag T, men jag har hittat hem nu.
Jag tänker ibland på hur vi träffades, på hur det kändes, den där dragningskraften. Jag kommer aldrig någonsin kunna förklara det för någon annan, men du sa att du visste. Folk runtomkring tror att jag glömt nu, att det var så längesen och att vi ändå aldrig fick tillräckligt med tid. Som om tid skulle ha någon betydelse när man träffar någon som håller en kvar på jorden. Jag vet inte om jag ska kalla det kärlek, jag kunde förklara det lika lite då som nu, men du sa att du visste, att du kände. Jag minns fortfarande varenda ord som vi sa, jag trodde att jag skulle ha glömt det nu. Jag förlät mig själv för längesedan för att jag inte skulle kunna komma ihåg allting, men det bränner fortfarande under huden lika mycket som för snart sex år sedan. Och det gör fortfarande lika ont, allt det där som inte hann sägas. Allt det där som borde sagts.
Jag är ledsen nu T, men det hjälper inte. Ingenting hjälper någonsin igen när det kommer till dig. Jag är så glad att du slipper gå igenom allt det där nu, men jag kan ändå aldrig någonsin sluta önska att jag kunde ringa dig igen.
Åren går oavsett vilka som fortfarande är med, det är så skrämmande och nästan upplyftande på samma gång. Du skulle ha blivit 35, och det känns svårare nu än det känts på länge. Jag är äldre nu, äldre än vad du ens fick chansen att bli. Jag har tänkt så mycket de senaste dagarna, på alla dem som försvann längs vägen. Tänkt så mycket på Dig.
Jag vill tro på högre makter men det ligger inte för mig. Ändå väntar jag ibland på ett tecken från dig.
Du lämnade oss i en sån ofattbar saknad.
vi kanske bara är olika. kanske det aldrig var meningen men det blev så ändå. det är ju så med livet, det blir sällan som man vill eller inte vill, som man tänkt, men det blir ändå. och det blev ju helt fantastiskt. men nu. nu står vi här. mer fant...
det finns så mycket att ångra om jag tittar tillbaka. saker jag gjort. ord som sagts. kanske var det ibland för att jag själv mådde dåligt. kanske var det ibland för att jag var en idiot. kanske av massa olika anledningar som jag knappt kommer ihåg. ...
det absolut största som hänt mig. det är tamefan absolut det största som kan hända en människa. jag förstår nu vad meningen är. men ändå. ingen kan någonsin förbereda sig på hur det ska kännas. man kan inte föreställa sig att man ens kan äl...
jag har tänkt på dig så mycket dem här sista dagarna. jag tänker på dig varje dag, ofta, men vissa dagar går det lättare att låta bli, att låta vara en stund, man vill helst låta vara. det är för nära, det gör ont, det blir verkligt, igen och igen. ...
det är så jävla konstigt. jag vet inte om det beror på att jag äntligen hittat rätt eller om jag egentligen borde lära mig att vara ensam igen, lära mig att vara jag igen, hitta tillbaka. kanske båda delarna. men jag får sån ångest utan dig. de...