jag har tänkt på dig så mycket dem här sista dagarna. jag tänker på dig varje dag, ofta, men vissa dagar går det lättare att låta bli, att låta vara en stund, man vill helst låta vara. det är för nära, det gör ont, det blir verkligt, igen och igen.

men dem här dagarna har jag inte kunnat låta bli, det har inte hjälpt att tänka bort, försöka tänka på annat. tänkt på hur mycket du fattas. det ska bli lättare med tiden, men du tycks fattas bara mer och mer.

i mina tankar är du ju fortfarande så levande.

det gör ont, det gör alltid så ont att inse verkligheten. jag minns så mycket, varje liten detalj fortfarande. jag vill minnas, men ibland bara inte just nu. jag vill gråta för mycket, och det går inte med livet idag, jag vill att lilla b. ska få annat i barndomen än en ledsen mamma. jag tror att det är så pappan känner också. man håller saker i bakgrunden, sånt som hon ännu är för liten för att förstå, döljer det i skuggorna.

jag tyckte så fruktansvärt mycket om dig eva, och det grämer mig att jag aldrig berättade det, inte på riktigt, att jag aldrig fick tillfälle att prata om hur mycket jag kände igen mig i dig, hur mycket jag tyckte om dig och att du blev en så stor och självklar bit av mitt liv, så fort. du var så fantastisk, så speciell, sådan enorm stor kärlek och livsglädje, samtidigt som jag kände igen så mycket av den där ångesten som gnagde där innanför, den man inte kommer ifrån, den som man bara har, som gör såna som oss till dem vi är. vi kan inte fly från den, vi kan gömma den, glömma den, blunda för den, men den finns där ändå. vi bara lever med den. ibland brukar jag tänka att jag inte vore jag utan den, den skiljer mig från många andra, den gör mig unik i mig, även om jag många gånger verkligen hatar den. jag tror att du också kände så. jag önskar vi fått fler tillfällen att prata, bara du och jag, och upptäcka mer likheter och även olikheter hos varandra.

ja, jag tyckte så mycket om dig. jag tror att det var ömsesidigt. du sa till mig ofta att du var så glad att vi hittat varann, g och jag. jag sa alltid att jag var lika glad. jag tror aldrig du riktigt förstod hur glad jag verkligen är för det. du hann liksom aldrig riktigt känna mig, mitt förflutna tillräckligt, för att veta att det verkligen är så. inte för att det spelar någon roll.

det jag verkligen är så himla ledsen över är att lilla b. aldrig ska få chansen att lära känna dig, såsom jag fick. att hur mycket jag än beskriver kan hon aldrig riktigt veta vilken otrolig människa du var, hur du spred glädje och kärlek omkring dig, hur mycket man trivdes att vara i samma rum som dig.

det är så mycket mer jag vill säga, berätta för dig eva, men det spelar egentligen ingen roll när jag inte kan säga allt det där till dig längre. jag är ibland lite som du, snurrar in på andra spår, och glömmer bort det som egentligen var väsentligt, det jag egentligen menade att få fram. men det spelar som sagt var ingen roll.

inte nu.

jag saknar dig bara så himla mycket ikväll. du fattas så jävla mycket.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

vi kanske bara är olika. kanske det aldrig var meningen men det blev så ändå. det är ju så med livet, det blir sällan som man vill eller inte vill, som man tänkt, men det blir ändå. och det blev ju helt fantastiskt. men nu. nu står vi här. mer fant...

Det fungerar ju. Dagarna går, jag skrattar mycket, bekymmer kommer och går. Jag lever, är närvarande och jag är jävligt lycklig. Jag är så förbannat jävla lycklig och tacksam, för livet. Men ibland fastnar jag i det. Fastnar i tankar i att du inte ...

det finns så mycket att ångra om jag tittar tillbaka. saker jag gjort. ord som sagts. kanske var det ibland för att jag själv mådde dåligt. kanske var det ibland för att jag var en idiot. kanske av massa olika anledningar som jag knappt kommer ihåg. ...

det absolut största som hänt mig. det är tamefan absolut det största som kan hända en människa. jag förstår nu vad meningen är.   men ändå. ingen kan någonsin förbereda sig på hur det ska kännas. man kan inte föreställa sig att man ens kan äl...

det är så jävla konstigt. jag vet inte om det beror på att jag äntligen hittat rätt eller om jag egentligen borde lära mig att vara ensam igen, lära mig att vara jag igen, hitta tillbaka. kanske båda delarna. men jag får sån ångest utan dig. de...