Direktlänk till inlägg 21 juli 2016
vi kanske bara är olika. kanske det aldrig var meningen men det blev så ändå. det är ju så med livet, det blir sällan som man vill eller inte vill, som man tänkt, men det blir ändå. och det blev ju helt fantastiskt.
men nu. nu står vi här. mer fantastiskt än någonsin men ändå kanske inte som det var tänkt.
nej jag kommer nog aldrig att förstå. hur man kan längta tillbaka till något som aldrig brydde sig ett skvatt om att du ens fanns. det där falska i leenden som i ett drogande rus ljuger om att vara så nära, men alltid är nånannanstans. sådär genomskinligt och egocentriskt och ändå vill du så gärna höra till. jag antar att ni alla på sätt och vis jagar samma mål och alla är så upptagna med att komma dit att ingen ser någon annan. det finns ingen tid att ta hänsyn till att inte trampa på för det viktigaste är att komma först. att få höra till. nej jag kommer aldrig att förstå. du är bättre. de andra ser jag bara rakt igenom. jag kommer aldrig förstå hur du ens kan sakna det.
jag förstår inte hur man inte kan vilja ha mer av livet. ser du inte livet som det är? du har ju varit där, sett det verkliga, du vet hur skört det är. vad tror du att du kommer att ångra när du inte längre får vara med? vad kommer du att minnas? vad kommer du att sakna?
nej jag förstår inte längre, jag har varit med om för mycket, sett för mycket, känt för mycket. jag behöver inte längre höra till. jag behöver inte få bekräftat att jag finns. det vet jag redan och jag vill hellre leva. jag vill hellre minnas, sakna, slippa ångra. jag vill veta att jag levde.
och jag tror på det. jag vet att det finns. jag har känt passionen och alla känslorna på en och samma gång. en gång i tiden höll jag tillbaka, kanske ville jag också ha bekräftelse. få veta att jag faktiskt finns. men det är aldrig på riktigt. men jag tog steget ur det och ut i verkligheten. det är så fantastiskt att andas, äntligen.
för dig verkar det vara som igår och du längtar tillbaka. för mig var det för längesen för att ens komma ihåg. jag är nån annan nu. jag lever nu. jag förstår inte att du inte ser det.
jag önskar att jag kunde få dig att se, att öppna ögonen. men jag når inte längre fram. kanske för att det ändå aldrig var meningen. nej, jag tror på det men du har nog rätt, det finns inte här. inte längre.
en dag kan det vara försent att öppna ögonen.
det är sorgligt att du aldrig verkar förstå det, men det är ditt val.
kanske jag också måste välja nu.
Det fungerar ju. Dagarna går, jag skrattar mycket, bekymmer kommer och går. Jag lever, är närvarande och jag är jävligt lycklig. Jag är så förbannat jävla lycklig och tacksam, för livet. Men ibland fastnar jag i det. Fastnar i tankar i att du inte ...
det finns så mycket att ångra om jag tittar tillbaka. saker jag gjort. ord som sagts. kanske var det ibland för att jag själv mådde dåligt. kanske var det ibland för att jag var en idiot. kanske av massa olika anledningar som jag knappt kommer ihåg. ...
det absolut största som hänt mig. det är tamefan absolut det största som kan hända en människa. jag förstår nu vad meningen är. men ändå. ingen kan någonsin förbereda sig på hur det ska kännas. man kan inte föreställa sig att man ens kan äl...
jag har tänkt på dig så mycket dem här sista dagarna. jag tänker på dig varje dag, ofta, men vissa dagar går det lättare att låta bli, att låta vara en stund, man vill helst låta vara. det är för nära, det gör ont, det blir verkligt, igen och igen. ...
det är så jävla konstigt. jag vet inte om det beror på att jag äntligen hittat rätt eller om jag egentligen borde lära mig att vara ensam igen, lära mig att vara jag igen, hitta tillbaka. kanske båda delarna. men jag får sån ångest utan dig. de...