det var ett jobbigt år. ett annorlunda år. det var året då så otroligt många runtomkring mig berättade att dem skulle bli föräldrar. det var året då så många runtomkring mig helt plötsligt bestämde sig, såhär vill jag ha livet. så många jag fick se utvecklas och glädjas med. det var året jag helt plötsligt inte orkade glida med längre och hoppas på en bättring som aldrig kom. det var året jag var tvungen att inse att mitt sökande efter nånting fått mig så vilse att jag tappat bort mig själv nånstans längs vägen. det var året då det kändes som att jag gick i mottsatt riktning mot alla andra runtom mig, året jag fick många nya vänner, och till och med några som kommer vara för livet. det var året jag gick på peace and love med linda och insåg att det var den definitiva höjdpunkten. det var året jag upptäckte nya paradis och återbesökte gamla. det var året då väggarna krympte och ville kväva mig och jag var tvungen att slå mig fri, men jag förlorade mycket blod på vägen ut. det var året då jag grät, tänkte sönder mig själv, längtade bort nånannanstans, och till slut tappade fotfästet. det var året då jag för första gången på länge började växa igen. det var året då jag helt plötsligt började jobba otroligt mycket, för att jag behövde det, för att jag ville, och för att livet runtom blev för mycket. det var året då jag fick ett besked som gör för ont för att kännas. det var året då jag försökte räcka till åt allting, men det slutade med att jag slutade att känna. det var året då jag skrattade, jag tror mer än vanligt, men det var också året då jag grät mycket inombords, mer än jag gjort på många många år. det var året då jag insåg att livet inte är givet, och började ta vara på dem små stunderna bättre. det var året då jag hoppade flera tusen steg på skalan i att bli lite klokare. jag försökte lära mig tålamod, samtidigt som jag försökte att inte vänta med nånting. jag försökte ge mig själv tid, samtidigt som jag insåg mer än någonsin att tiden är dyrbar. det var året då jag drömde om mycket i livet på nätterna, det som varit, och funderade mycket på det som kunde ha vart. det var året då jag lärde mig ett helt nytt arbete som jag mot all förmodan insåg att jag trivdes rätt bra med. det var året som slet enormt på min redan sargade kropp, och jag fick plocka upp delar av mig själv flera gånger. det var året då jag insåg än en gång att jag klarar ALLT.

nu sitter jag här, det är nyårsafton 2009 idag och jag är vettskrämd. efter att i så många år trott mig veta hur framtiden ser ut är den helt plötsligt en dunkel dimma långt långt därborta igen. jag vet ingenting, som att stå på ruta 1.

men.. jag kommer att klara det. jag vet, att någonstans där i framtiden kommer jag att hitta mig själv igen. inte den jag var, utan den jag vet då att vill vara.

nånstans där i framtiden vågar jag ändå se mig själv.

 

Madelene

1 januari 2010 12:35

Du är så fruktansvärt stark vännen, din framtid är ljus, även om ljuset ibland är svårt att se pga dimman.. Du är fantastisk och du kommer att klara av att gå den sista biten av vägen, den biten du har kvar innan du hittar dig själv i det inre.. Du är grym!

http://maddeluttten.blogg.se

 

Linda Larsson

1 januari 2010 15:14

Otroligt fint skrivet vännen... :) PUSS LOVE.

http://www.lindaallstar.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

vi kanske bara är olika. kanske det aldrig var meningen men det blev så ändå. det är ju så med livet, det blir sällan som man vill eller inte vill, som man tänkt, men det blir ändå. och det blev ju helt fantastiskt. men nu. nu står vi här. mer fant...

Det fungerar ju. Dagarna går, jag skrattar mycket, bekymmer kommer och går. Jag lever, är närvarande och jag är jävligt lycklig. Jag är så förbannat jävla lycklig och tacksam, för livet. Men ibland fastnar jag i det. Fastnar i tankar i att du inte ...

det finns så mycket att ångra om jag tittar tillbaka. saker jag gjort. ord som sagts. kanske var det ibland för att jag själv mådde dåligt. kanske var det ibland för att jag var en idiot. kanske av massa olika anledningar som jag knappt kommer ihåg. ...

det absolut största som hänt mig. det är tamefan absolut det största som kan hända en människa. jag förstår nu vad meningen är.   men ändå. ingen kan någonsin förbereda sig på hur det ska kännas. man kan inte föreställa sig att man ens kan äl...

jag har tänkt på dig så mycket dem här sista dagarna. jag tänker på dig varje dag, ofta, men vissa dagar går det lättare att låta bli, att låta vara en stund, man vill helst låta vara. det är för nära, det gör ont, det blir verkligt, igen och igen. ...