Direktlänk till inlägg 17 januari 2010
att se den väg man gått så länge gå upp i rök. som om att allting blir suddigt framför och runtomkring finns bara moln och man faller. idiotiska försök att klamra sig fast i gamla fotspår, för att dem finns. att nästan ge upp sina drömmar i rädslan att förlora något man ändå alltid vill ha kvar. som att vilja ha kakan och ändå äta den. fast det är ändå inte samma sak.
att inse och läsa ord man redan kommit i underfund med för längesen, eftersom man gjorde sina val därefter, och ändå inte förstå att det är såhär det är. såhär det kanske måste vara. att vilja ha något, men inte nu, hur kan man då lova att man inte ångrar sig sedan?
man kan aldrig be någon vänta när man inte vet åt vilket håll man ska gå.
vi kanske bara är olika. kanske det aldrig var meningen men det blev så ändå. det är ju så med livet, det blir sällan som man vill eller inte vill, som man tänkt, men det blir ändå. och det blev ju helt fantastiskt. men nu. nu står vi här. mer fant...
Det fungerar ju. Dagarna går, jag skrattar mycket, bekymmer kommer och går. Jag lever, är närvarande och jag är jävligt lycklig. Jag är så förbannat jävla lycklig och tacksam, för livet. Men ibland fastnar jag i det. Fastnar i tankar i att du inte ...
det finns så mycket att ångra om jag tittar tillbaka. saker jag gjort. ord som sagts. kanske var det ibland för att jag själv mådde dåligt. kanske var det ibland för att jag var en idiot. kanske av massa olika anledningar som jag knappt kommer ihåg. ...
det absolut största som hänt mig. det är tamefan absolut det största som kan hända en människa. jag förstår nu vad meningen är. men ändå. ingen kan någonsin förbereda sig på hur det ska kännas. man kan inte föreställa sig att man ens kan äl...
jag har tänkt på dig så mycket dem här sista dagarna. jag tänker på dig varje dag, ofta, men vissa dagar går det lättare att låta bli, att låta vara en stund, man vill helst låta vara. det är för nära, det gör ont, det blir verkligt, igen och igen. ...