Direktlänk till inlägg 9 april 2010
det är konstigt. när man kommer på sig själv. jag har glömt hur man gör. hur börjar man, hur gör man. jag har glömt hur man gör när man gråter.
längtar ut över haven mer än nånsin. känner hur blodet rusar när jag känner doften. aldrig förr har det varit så svårt att se det bli vår.
försöker varva ner, andas långsamt och se dem små sakerna igen. att inse att just nu är det här och nu och inte sen. jag vet vad jag ska göra nu. resten får jag göra sen. det där med att försöka känna sig nöjd när man aldrig varit nöjd med nånting.
kan inte sova längre. värre än nånsin. det är svårt när ensamheten gnager. jobbar ändå. försöker fungera för att få allting att gå runt. kaos behöver struktur. kör slut på kroppen och nästan bara går och väntar på att smälla in i väggen. igen. men inget händer och jag vägrar envist komma ihåg hur man gråter. glömmer bort hur man känner.
jag ska försöka ändra lite på mig. tillbaka till den jag var, till den jag är. har låtit omvärlden format för mycket att jag knappt känner igen mig själv. saknar den passion som en gång fanns. saknar glöden jag en gång såg i ögonen. det är som att världen blev för mycket och jag började blunda. slutade titta så jag slapp känna efter. allting blev för mycket så jag stängde av.
nu vill jag hitta startknappen och börja styra själv igen.
önskar mig tillbaka. eller jag omformulerar; jag önskar att jag önskade det. saknar känslan. saknar den värld jag hade då. men det är aldrig nånsin så enkelt som att bara önska. eller önskar att man faktiskt önskade.
det har tagit så snabba vändningar nu. så oväntade. som jag bara försökt vänta ut. väntat på ett kort som aldrig lagts. som om tiden har varit så oändlig att det kändes som en evighet samtidigt som den bara sprang ifrån mig och jag hann aldrig ifatt. att jaga nånting när man står still. att hoppas men inte ens orka kämpa, ens försöka. att se det redan innan det blivit och därför bara stannat. stått still och bara sett hur allting åkt förbi. långt bort. och insett att man redan kommit för långt bakom för att ens orka springa efter.
men visst är det nåt som gnager ändå.
vi kanske bara är olika. kanske det aldrig var meningen men det blev så ändå. det är ju så med livet, det blir sällan som man vill eller inte vill, som man tänkt, men det blir ändå. och det blev ju helt fantastiskt. men nu. nu står vi här. mer fant...
Det fungerar ju. Dagarna går, jag skrattar mycket, bekymmer kommer och går. Jag lever, är närvarande och jag är jävligt lycklig. Jag är så förbannat jävla lycklig och tacksam, för livet. Men ibland fastnar jag i det. Fastnar i tankar i att du inte ...
det finns så mycket att ångra om jag tittar tillbaka. saker jag gjort. ord som sagts. kanske var det ibland för att jag själv mådde dåligt. kanske var det ibland för att jag var en idiot. kanske av massa olika anledningar som jag knappt kommer ihåg. ...
det absolut största som hänt mig. det är tamefan absolut det största som kan hända en människa. jag förstår nu vad meningen är. men ändå. ingen kan någonsin förbereda sig på hur det ska kännas. man kan inte föreställa sig att man ens kan äl...
jag har tänkt på dig så mycket dem här sista dagarna. jag tänker på dig varje dag, ofta, men vissa dagar går det lättare att låta bli, att låta vara en stund, man vill helst låta vara. det är för nära, det gör ont, det blir verkligt, igen och igen. ...