Senaste inläggen
Jag kommer att sakna dig i resten av mitt liv.
Jag är dålig på död. På att hantera att en människa man älskat aldrig mer kommer att finnas. Aldrig mer kommer att gå att ringa och lyssna till. Jag är hela tiden rädd för att glömma din röst. Allt som var så levande, det känns som alldeles nyss. Jag vet inte hur jag ska fylla det tomrummet, trots att jag samtidigt är fullt medveten om att vi alla dör. En dag dör vi. Mitt intellekt fattar men hjärtat krampar.
Du vet ju att jag inte tror på Gud. Men jag vill tro på att du finns här, i rummet. Att du ser mig gråta och säger att det är okej. Att du vakar över oss som är kvar ett tag till.
Önskar så fruktansvärt att jag kunde berätta för dig en gång till hur mycket du betydde för mig. Hur mycket du betyder för mig. Sa jag det tillräckligt? Visste du? Vet du?
Det gör ont. Jag minns allting. Det gör ont att minnas. Men jag vill aldrig aldrig någonsin glömma.
Jag älskar dig T, för alltid.
Och visst förstår jag. Hur jävla svårt är det inte att förstå hur lätt det egentligen är ibland. Att man kan välja. Att det bara är så enkelt som att välja. Herregud, vart var jag för fem år sedan, eller kanske åtta? Det var en annan tid, en tid som aldrig kommer igen, och jag sörjer det inte ett skit. Jag var tjugo och bambi på isen. Ständigt på flykt. Ständigt det där med att välja fel eftersom självdestruktivitet är det enda man känner igen, det enda man kan. Skrattretande att tro att man ska få ett annat resultat av att ständigt göra samma misstag, för blind för att välja rätt och växa som människa. Eller kanske för feg. Hur ironiskt är det inte att tro att man kan bota ångest med något som ger en precis det, ångest?
Allt blir bättre med åren. Precis allt. Jag har levt och skrikit och gråtit i sjukt många år. Det har ätit upp mig men även fött mig på nytt. Precis så melodramatiskt är det. Jag kom ut på någon slags andra sida. Jag fick till slut ett värdigt liv. Ett hyfsat fungerande vuxenliv. Bambi dog.
Jag vet inte vart jag är på väg men jag vet att det kan kännas bra. Jag vet att jag klarar nästan allt. Klarade jag det så klarar jag det och det osv i oändlighet. Klarade jag att andas mig igenom många år av vuxendomssökande klarar jag nog även att vara vuxen. Och jag klarar att bli stark igen, klarar av att bygga upp mig själv. Färdig blir jag nog aldrig.
Men jag klarar mig.
jag är så fruktansvärt trött på att måla upp en yta. om hur glad jag är, bekymmerslös och allmänt road av allting. sådär som lite sådär härliga människor, människor som liksom sprider glädje och energi omkring sig. önskar man inte alltid att man vore så?
så jag försöker passa in i livet igen. det går liksom vidare oavsett. försöker göra det lite roligare, både för mig och människorna runt mig. samtidigt som den äckliga känslan av hur oäkta det ibland är äter upp mig inifrån.
jag är helt enkelt inte alltid glad. jag är trött. och alla år har slitit så fruktansvärt hårt. jag orkar inte längre. orkar inte hålla samma tempo. känner hur jag hela tiden kommer efter. hur sådant man aldrig riktigt orkat bearbeta jagar. lämnar år bakom mig som jag aldrig kommer ifrån men samtidigt aldrig kan få igen.
en fruktansvärt irriterande känsla av att aldrig räcka till. att verkligen älska livet men samtidigt aldrig riktigt hinna njuta av det. som om att man aldrig riktigt duger för sig själv, så man ljuger.
men jag far hellre framåt mot min vilja än jag vänder..
det händer ibland det där.. att man liksom "går in i väggen" som dem så fint har valt att kalla det. kanske för att det är precis så det känns.
oftast kommer det helt oväntat. när man samlar på sig allt för mycket som man inte kan göra sig av med, som man nästan försöker hålla kvar, allt för att hålla dig kvar. när bilder och minnen är för mycket, när den endaste tanke kan få allt att brista.
då händer det. alltid när man minst anar det.
kroppen tar slut, man har fysiskt ont i varenda muskel och den vill bara lägga sig ner, fysiskt kortslutning.. det är som att allt bara hettas över, säger "pang" och försöker starta upp sig från början igen.
då kommer det som man förbjudit sig själv från att tänka, sånt man helt tiden skjuter upp på framtiden, "jag måste bearbeta det nångång, men inte nu, har inte tid, har inte ork".
ett svagt ögonblick sen är man helt öppen för alla intryck i hela världen.
det tar dock inte mer än minuter att samla sig, bita ihop, nu tar du dig i kragen, nu skräper du dig.
sen är jag mig själv igen.
skrämmande.
Det känns konstigt att det är är över ett år sedan sedan du lämnade mig, lämnade oss. Vissa dagar känns det som om du aldrig funnits, som om du liksom var för bra för att vara sann, någonting jag hittade på för att du var precis vad jag behövde. Vissa dagar kan jag känna precis hur det var när du kramade mig, din humor och hur vi skrattade tillsammans. Nu lever jag för oss båda, för det har jag lovat dig.
Jag älskar dig T, precis som jag alltid gjort.
det tar två sekunder sen är jag där igen. fel tid, fel bild, fel grav. din grav. den som inte borde finnas. inte än.
två sekunder sedan är jag nära att kvävas. det blir suddigt i huvudet och jag glömmer bort att jag borde andas. sträcker mig efter någon, men det finns ingen där. vill slita allt hår från huvudet i denna känsla av maktlöshet som sköljer över, och smärtan i bröstet, av saknad, av längtan, som gör så ont att man exploderar inombords, faller utan slut, en tomhet som får allt annat att blekna.
men nej, jag sitter visst kvar, där på samma ställe, och det finns ingen där, ingen att sträcka sig efter, ingen att krypa upp hos, som förstår, som räddar.
när ska jag börja rädda mig själv?