har börjat känna konstiga saker på sistonde. eller, så konstiga är dem väl inte, men ovälkommet välkomna. sånt som man hoppades att man ville men som bara komplicerar och rör runt. kanske är det så det ska vara. jag har funderat mycket på det. att det kanske är så ändå. det är så det kommer bli i slutändan. det var meningen. det är svårt, så jävla svårt, men meningen att vara så. kanske. men jag vet ändå inte om det var det jag ville just nu trots att det var det jag trodde jag ville och hoppades på. det som skulle och borde vara så enkelt blev till slut det som var allra svårast.

man tittar tillbaka på livet. alla vägar man kunde ha valt och man valde och som sedan grodde igen och numera inte längre går att färdas på. allt som finns kvar och dem vägar man ser idag. vägar man hoppas öppna sig.

jag vill komma bort samtidigt som jag vill stanna. så mycket att stanna för. och så mycket jag vill komma ifrån.

saknar många ikväll.

allt det där. som jag aldrig förstår. får ni här.