för varje dag, känner jag mig lite mer ensam..

jag vet att det är mitt eget fel, att dölja hela min insida, dölja allt man är.. när allting bara är tomt och kaos på samma gång. jag vill inte ha någon där, det ska bara vara Du. varje dag blir min längtan större, behovet av att räcka ut handen och känna att jag når.. när det finns ingenting där. men jag pratar inte längre. det är ändå ingen som kan förstå, och jag vill inte att dem ska förstå. det ska vara som det alltid varit, du och jag och våran egna lilla värld. där fanns det bara vi. vi visste det, vi ville ha det så.

en enda gång har jag försökt att gå in och läsa allt det där du skrev bara för mig, men det går inte, det blir för verkligt för att någonsin kunna förstå att verkligheten ser annorlunda ut nu. att känna det där igen, det där vi visste, du och jag. jag vet inte vad jag ska göra av allting, vad jag ska göra av mig.

och jag skäms, för att jag inte kan hjälpa alla dem som finns kvar. alla dem där människorna som var en del av ditt liv, som var du.

jag önskar jag vore lite bättre, lite starkare, lite bättre med ord, och kunde ge dem tröst. jag vet inte hur man gör och jag känner mig dum, blir förbannad.

om jag bara visste hur jag ska göra, vara, är så rädd att göra fel, jag gör alltid fel, blir alltid fel, alltid fel.. och jag hatar mig själv för det.

jag vet att det finns människor omkring mig som vill hjälpa, om dem bara visste, om jag bara öppnade mig lite, bara lite, det räcker.

men jag vill inte ha nån jävla hjälp. jag vill bara ha dig.

jag älskar dig och jag kommer inte vidare.

det känns som igår.

jag känner det igen. hur jag börjar bli hård och kall. har svårt att känna, för nånting alls. en ensamvarg som jag, som trivs med att hålla mig undan, men det är därför jag ändå dras till andra människor så hårt. jag måste ha det, balansen. måste leta dem där människorna som har förmågan att göra mig lite mjukare, som tinar upp, så att det kan kännas, så att man kan andas på riktigt, såsom det ska vara. jag behöver dem för utan dem lever jag inte, inte på riktigt.

jag hittar det inte längre. allting har blivit så grått. när jag försöker tänka är allt jag ser bara dig. och då blir det för svårt, det blir svårare och svårare att se dig framför mig. ingen kan se all den längtan jag bär inom mig, en längtan som inte kommer nånstans, instängd för alltid, för den är bara för dig. därför kan jag inte tänka, därför kan jag inte känna. all denna längtan tar över mig och jag kan inte längre andas, kan inte längre stå, och då är enda valet att välja grått. om man nu kan välja när man faller och redan är förlorad.

jag gör allt för att hitta dig och det suddar allting i mina ögon från allting annat. jag ser inte dem människor jag kanske borde se. dem blir dolda i den skugga som inte längre finns kvar. kanske jag missar sådant jag borde se. sådant jag behöver se. och jag önskar jag brydde mig mer. men är man fast i det gråa är allting bara grått, likgiltigt. jag vill inte ha det så.

det där när man tittar ut i mörkret och det finns inget där. ingenting. det är tyst.

jag tänker att jag lovade dig allt det där. det där som jag lovat mig själv. för att jag känner och tror att det är något jag måste. men jag tror inte längre att det ska ge mig ro i själen. jag är äldre nu, och inte så naiv. men längtan till allting har ändå alltid funnits där. bort till allt sånt jag inte kan se, inte kan röra. alltid bort. alltid någon annanstans.

vi pratade om det du och jag, alltid samma längtan. alltid samma oro. alltid samma skrikande inom mig och jag vill släppa allting nu, stå där jag måste och skrika ut det.

när allting är mörkt och tyst tänker man på det där. allt det där som jag vill inbilla mig att jag klarar mig utan. det som du ändå förstod. då blir ensamheten så behövlig och men ändå outhärdlig. jag tror inte på att jag någonsin kan hitta det igen. och jag har rätt. det är borta nu, alltid bortom det jag kan se, kan röra. och jag hade något annat en gång. jag tänker mycket på det nu. 

jag har fortfarande svårt att lyssna på vissa låtar. dem blir som sprickor i skinnet som svider under alla plåster. ibland tycker jag om att vara på väg någonstans, och försöka. vill låta dem strömma igenom mig, känna allt jag känner och sluta stänga av. låta det vara ok. det är ok att vara mig. det är ok att leva trots att det emellanåt är så jävla outhärdligt. det är ok att känna livet, inte bara för att jag lovade dig det.

men alltid så bråttom, alltid så ont om tid. såsom jag vill ha det. sådär som jag alltid har trott, att jag klättrar på väggarna om jag tillåter mig själv att sitta still för länge. att tiden och livet springer ifrån mig om man stannar upp för att andas.

ibland såhär på nätterna kan jag längta efter morgon, att åka ut i skogen, sätta mig, mitt i, någonstans där det inte var planerat, och bara låta det bero. släppa kontrollen och låta alla andra fortsätta sina liv omkring, alla runtom överallt, och det behöver inte bekymra mig, att låta tiden gå och mig själv bli äldre, tick tack, och bara acceptera det, bara låta det vara. bara bara andas.

jag saknar att prata med dig om det där. om allting.

att alltid sträcka sig efter det man inte kan nå. att alltid längta efter att vara ensam när man är där man trodde att man ville vara. att alltid längta bort när man är ensam. att försöka nöja sig när man inte når det man tror man drömmer. att inse att det inte fungerar och kämpa med sitt tålamod.

ska man släppa allt, här och nu, och göra allt det där. eller ska man bygga på sig själv, det där man egentligen saknar, och kanske inse att det man ville göra var aldrig det man behövde egentligen.

alltid sådär komplicerat, svårt och fantastiskt.

att vara människa.

att förstå att det gör ingenting, det gör inget att det oftast är svårt, att man tänker för mycket, att man liksom kramar för hårt så allt går sönder, att man aldrig hittar hem. det gör inget för det stora är det lilla att man faktiskt ens får vara med.

att finna balans. att försöka finna sinnesro.

måste man alltid vara lycklig? kan man inte bara vara nöjd? ska man verkligen finna sig i att bara vara nöjd när man ändå kanske kan uppnå det där med att vara riktigt lycklig?

man ska inte nöja sig med mindre när man bara har en enda gång. men det blir så lätt att man aldrig blir nöjd om man tänker så. och man är alltid på väg. till slut så står man där och ser tillbaka på allt som man lämnade längs vägen. målet är ingenting, vägen är allt ska vara ett bra talessätt. men ibland vill man ha annat i livet än en lång om dock fantastisk väg.

jag kan inte ta ansvar för andra människor, men jag måste ta ansvar för mig. så varför säger jag till alla andra att dem kan göra vad som helst. varför tror jag på det. jag måste lära mig ta ansvar och börja tro på mig själv istället.

balans. nu måste jag sluta veta och göra det istället.

hade glömt bort hur ont det gör. hur det tar upp hela hjärnan och det är svårt att tänka på nåt annat än smärtan som pulserar i kroppen. hur svårt det är att andas lugnt, slappna av, ta in det, låta det bara flyta förbi. tar värktabletter och försöker andas sådär som jag lärde mig på den där meditationskursen som jag gick för vad som nu känns för hundra år sedan. det gör ondare, men jag vet att det blir bättre i längden. total avslappning hjälper det att gå över snabbare. förhoppningsvis.

jag har inte tid och ork för det här nu, jag har fullt upp ändå. fullt upp med annan smärta. har inte tid med gamla "bekanta" som man helst vill bara glömma, man vill inte veta att man kände dem en gång. men så dyker dem upp och säger "hej, kommer du ihåg mig?", och genast kommer allt tillbaka, och man undrar hur man någonsin kunde glömma.

visst gör allting mer ont i hjärtat, men man inser hur trött hjärtat blir när kroppen också gör ont.

jag måste lära mig det där igen. det där med att hitta balansen. jag kan inte alltid skita i min kropp för att det ändå finns en ondare smärta inuti. till slut skriker och bultar kroppen för att överrösta. den vill också höras, se mig.

jag måste börja ta hand om mig själv igen. inte alltid sen, det måste hända nu.

min kropp är ju ändå det finaste jag har, den finaste gåvan jag någonsin kommer äga. den är källan till livet. mitt liv.

och mer fantastiskt än så kan det ju faktiskt inte bli.

det är så skrämmande nära att krascha.

dag efter dag skrapar man ihop sig själv från golvet och ger sig ut i verkligheten. påminner sig själv om att andas. biter ihop och försöker inte tänka, inte alls. bara göra. bara fungera. bara vara ingenting.

ibland har jag tryckt undan så mycket smärta att jag nästan tror, att jag kanske kan nu, är redo, för att ta ett litet steg framåt. men så svartnar det för ögonen igen. allt kommer tillbaka. som en blixt som skär mig rakt itu.

och jag biter ihop, trycker undan, förtränger. påminner mig själv om att jag inte har tid. ingen tid för mig själv. ingen tid att ligga kvar på golvet.

att läsa dina ord. så mycket som finns kvar i huvudet. så mycket som bränner när sanningen kommer för nära. så mycket framtid som försvann och gjorde mig helt vilse.

men jag tar på mig det. smärtan. nånstans är jag ändå glad att du inte längre känner den nu. men förstå kommer jag aldrig.

mitt starka psyke och envishet tar mig igenom dagarna. men kroppen orkar inte. det sliter. och sliter. och sliter. det gör inte längre bara ont inuti, utan också utanpå. magen orkar inte. det blir värre och det skrämmer mig. försöker behandla min sargade mage så gott det går, men smärtan inuti sliter så hårt. har tappat all ork. försöker att klara av att bara jobba. försöker hela tiden komma sams med förbannade jävla magen, det bara måste fungera.

försöker sluta tänka. försöker sluta känna. det går inte, inte just nu. jag orkar inte spy det ur mig, orkar inte ligga på ett kallt golv förvriden av smärta.

snälla älskade mage sammarbeta nu.

ibland tänker jag att jag behöver semester.

men det är inte helt sant.

jag vet fan inte vad jag behöver, mer än en förändring, något.

men jag orkar inte hjälpa mig själv just nu.

vandrar på en knivsegg. det måste bli lugnare. jag måste få vila.

ska bara ta mig igenom sommaren.

sen vet jag inte längre.

med dig brast mitt hjärta för sista gången.

nu ser alla likadana ut.

det är konstigt. man behöver bara gå tillbaka ett år. det blir så mycket ljusare. kärlek. förvirrad men av glädje. livet kändes sådär fantastiskt som det alltid borde göra. bara för att man får lyckan att vara i det.

men.

nej så känns det inte längre.

vilse.

och med en sorg för tung att bäras.

och vem ska nu hjälpa mig att hamna rätt igen?

själsfränder. för första gången kändes det ordet på riktigt.

inatt vaknade jag igen. vaknade av att jag grät. som oftast kommer jag inte ihåg om vad jag skulle ha drömt. men jag vet ändå.

vaknar av att jag gråter och sträcker armarna uppåt taket.

men jag vet ändå. det är dig jag sträcker mig efter. vill röra. vill hitta.

men det finns inget där.

och varje dag känns det lite svårare.

varje dag blir det mer och mer självklart hur det skulle vara.

men så blev det inte.

så hur blir det nu, vilse i något som inte kan kännas bra när det blir mer självklart hur det borde ha blivit.

ånger och frustation.

ilska.

förbannad på livet. förbannad på allt.

förbannad på att allt blivit så självklart men aldrig kan bli.

där på andra sidan.

dit jag inte kan nå.

jag har hur mycket som helst i huvudet just nu. hur mycket som helst som jag borde och vill skriva. därför blir det som vanligt. ingenting.

för mycket inspiration och det blir bara kaos. glömmer bort. hinner inte för tankarna flaxar förbi för fort sen är jag redan nånannanstans.

det är nära ibland. den där berömda väggen hotar att slå mig i huvudet. men jag biter ihop. flyttar mig lite till och hoppas att det ska gå. att den inte ska hinna ikapp. inte nu. jag hinner inte. kan inte.

sorgen har blivit förnekelse. jag kan inte ens titta på kort. det bränner i hjärtat. det blir för svårt att leva. jag vill ju tänka på dig och le. men just nu går det bara inte. och jag orkar inte le. hinner inte.

all denna trötthet som jag inte har nånstans att stoppa. besviken på världen. besviken på mänskligheten. besviken på att människor inte vill se att andra människor faktiskt försöker. är så trött på allt dömande. trött på sånt som svider och bränner. man undrar ibland vad människor döljer så hårt hos sig själv att dem är tvungna att försöka göra andra ännu sämre.

ge inte upp. det är aldrig ditt fel så länge du försöker. att det ska vara så svårt att få vänlighet mött med vänlighet. sånt gör mig förbannad. och trött.

letar febrilt i hjärnan efter saker som kan få mig att resa mig igen. det har varit för mycket. för ofta. för sällan.

jag har sjunkit ihop, och jag hittar inte den där gnistan som jag vet finns nånstans. jag tappade bort mig själv på vägen. blev för mycket av alla andra. speglade mig för mycket i andras ögon.

nu måste jag lära mig igen. jag vet att jag var nära att hitta det för ett år sedan. vart tog sedan tiden vägen? gjorde jag fel val där längs vägen, eller var det valen som gjorde mig fel? eller gick jag vilse när jag blundade?