när ensamheten tränger sig på..

hur vet man då om man gjort sig klokare, eller om det är tankarna som spelar ett spel? det här med instinkt. och insikt. jag litar på det.

det blev att komma fram till vissa saker inatt. om hur vissa människor som förut var så roliga och härliga i livet numer bara är tröttsamma. dem har inte kommit någonstans och när du själv går framåt står dem kvar. och det som var roligt igår kanske inte längre är roligt idag. inte om man förändrats. kanske var vissa inte ens så härliga som man en gång trodde. det händer att jag funderar på att sortera ut, ta bort. varför spara ett minne man numer bara blir äcklad av. i den ickeförståelsen hur det kunde bli som det är. om du gått framåt och ifrån eller helt enkelt varit blind för det uppenbara. eller om tiden också förändrat dessa, men till något helt annat än det ställe där du själv står idag. nej, då är skämten inte roliga längre, sällskapet en känsla av obehag och orden så tomma att det ekar. varför spara på tomhet, när man knappt ens orkar ägna det en suck. det är då man vet att något har förändrats.

jag ser bara tomhet i dina ögon, eller är det min som speglas där.

man börjar se framåt. se hur världen ser ut. alla vägar att gå. alla drömmar som ständigt förändras. jag tänker på filmen next, framtiden är aldrig fullständig, den förändras ständigt. för att vi ser på den. och det förändrar allting.

jag känner det. sakta hur det förändras i mitt huvud. min framtid. hur jag vill att den ska se ut. hur mina val ändras och framtiden med dem. sen är ingenting längre sig likt från hur det var.

ikväll har jag tänkt på dig. kanske är jag bara dum. kanske har jag alltid haft svårt att öppna ögonen. då går jag på känslan inombords. men ibland kan även drömmar vilseleda oss från det man hela tiden sökte efter. eller åtminstone det man fann. ibland måste man slita, ta tag i sig själv, slå och skrika högt det räcker.

längtar man hela tiden bort vet man snart inte vart man står, vart man är. vem man är. och det förändrar allting.

att se den väg man gått så länge gå upp i rök. som om att allting blir suddigt framför och runtomkring finns bara moln och man faller. idiotiska försök att klamra sig fast i gamla fotspår, för att dem finns. att nästan ge upp sina drömmar i rädslan att förlora något man ändå alltid vill ha kvar. som att vilja ha kakan och ändå äta den. fast det är ändå inte samma sak.

att inse och läsa ord man redan kommit i underfund med för längesen, eftersom man gjorde sina val därefter, och ändå inte förstå att det är såhär det är. såhär det kanske måste vara. att vilja ha något, men inte nu, hur kan man då lova att man inte ångrar sig sedan?

man kan aldrig be någon vänta när man inte vet åt vilket håll man ska gå.

det var ett jobbigt år. ett annorlunda år. det var året då så otroligt många runtomkring mig berättade att dem skulle bli föräldrar. det var året då så många runtomkring mig helt plötsligt bestämde sig, såhär vill jag ha livet. så många jag fick se utvecklas och glädjas med. det var året jag helt plötsligt inte orkade glida med längre och hoppas på en bättring som aldrig kom. det var året jag var tvungen att inse att mitt sökande efter nånting fått mig så vilse att jag tappat bort mig själv nånstans längs vägen. det var året då det kändes som att jag gick i mottsatt riktning mot alla andra runtom mig, året jag fick många nya vänner, och till och med några som kommer vara för livet. det var året jag gick på peace and love med linda och insåg att det var den definitiva höjdpunkten. det var året jag upptäckte nya paradis och återbesökte gamla. det var året då väggarna krympte och ville kväva mig och jag var tvungen att slå mig fri, men jag förlorade mycket blod på vägen ut. det var året då jag grät, tänkte sönder mig själv, längtade bort nånannanstans, och till slut tappade fotfästet. det var året då jag för första gången på länge började växa igen. det var året då jag helt plötsligt började jobba otroligt mycket, för att jag behövde det, för att jag ville, och för att livet runtom blev för mycket. det var året då jag fick ett besked som gör för ont för att kännas. det var året då jag försökte räcka till åt allting, men det slutade med att jag slutade att känna. det var året då jag skrattade, jag tror mer än vanligt, men det var också året då jag grät mycket inombords, mer än jag gjort på många många år. det var året då jag insåg att livet inte är givet, och började ta vara på dem små stunderna bättre. det var året då jag hoppade flera tusen steg på skalan i att bli lite klokare. jag försökte lära mig tålamod, samtidigt som jag försökte att inte vänta med nånting. jag försökte ge mig själv tid, samtidigt som jag insåg mer än någonsin att tiden är dyrbar. det var året då jag drömde om mycket i livet på nätterna, det som varit, och funderade mycket på det som kunde ha vart. det var året då jag lärde mig ett helt nytt arbete som jag mot all förmodan insåg att jag trivdes rätt bra med. det var året som slet enormt på min redan sargade kropp, och jag fick plocka upp delar av mig själv flera gånger. det var året då jag insåg än en gång att jag klarar ALLT.

nu sitter jag här, det är nyårsafton 2009 idag och jag är vettskrämd. efter att i så många år trott mig veta hur framtiden ser ut är den helt plötsligt en dunkel dimma långt långt därborta igen. jag vet ingenting, som att stå på ruta 1.

men.. jag kommer att klara det. jag vet, att någonstans där i framtiden kommer jag att hitta mig själv igen. inte den jag var, utan den jag vet då att vill vara.

nånstans där i framtiden vågar jag ändå se mig själv.

det känns lite konstigt att det fortfarande känns konstigt.

det känns som det vore en miljon år sedan men det kunde ha vart igår.

men det var inte igår.

det var längesen, så otroligt längesen. och för långt borta för alltid för att någonsin nå igen. men det var.

och det kan fortfarande kännas ibland. efter en glimt. en tanke.

det var så fruktansvärt längesen men det kunde ha vart igår.

det händer fortfarande ibland. att jag drömmer att du är så nära att jag jag snudda vid dig med fingertopparna. då vaknar jag med en längtan som gör att jag vill gråta.

ibland vill alla dumma och löjliga tankar bara ta över. försöker andas och lära mig leva med dem. låta dem bli en del av mig och sen glida förbi. men det går inte alltid.

fan vad jag saknar att prata med dig inatt.

jag läser det om och om igen. och om igen. och igen. och igen. väntar.. men jag vet inte ens vad jag väntar på. kanske på att orden ska byta plats, bli till något annat, något som inte är så skrämmande. men inget händer. så jag läser det igen, en gång till. tårarna bränner inuti varje gång. en känsla för svår för att förklara. en maktlöshet för stor för att tämjas. en spelbricka i spelet som dansar fram och ingenting kan man förändra. ändå läser jag igen. och igen. kanske väntar jag på tårarna. på någon slags förståelse som ändå aldrig kommer att komma. kanske väntar jag på att acceptera min egen maktlöshet. något jag inte kan.

aldrig kan.

tystnad är det värsta. att förstå att man är ensam med dessa tankar. att inse sånt man redan vet. att komma ihåg svar man redan fått. att höra en enda mening eka i huvudet. att minnas. att försöka få sig själv att ge upp. att sluta kasta sten mot stjärnor i hopp om att träffa så dem trillar ner.

väntar på ord som redan sagts. väntar på ett kort som aldrig lagts.

och visst fan gör det lite ont.

jag minns det så väl. första gången det hände. andra gången det hände. båda gångerna jag visste. inga ord behövdes, inga blickar, ingenting. det bara fanns där. en känsla så fantastisk och lite skrämmande på samma gång. att nånting kan kännas så rätt att man blir rädd att det inte är det. så känns det. men det går ändå aldrig att förklara i ord. du måste ha upplevt det. jag hoppas och önskar att alla någon gång får uppleva det. för det är alltid värt det. även om det bara gör ont. men just att veta att man ändå upplevt den känslan. det är oslagbart.