inte ens jag kunde föreställa mig.

att ensamheten skulle kännas så fruktansvärt svår.

nu utan dig.

dem säger att tiden ska läka.

men dagarna går.

och det känns bara tyngre.

för varje dag, blir det lite svårare att inte glömma andas.

allt gör för ont ont ont för att ens tänka på.

folk frågar, folk bryr sig, folk finns där. men det är bara tomhet för mig. helt plötsligt har allting bara blivit ett hål och alla mina känslor bara ett skal.

jag vill inte ha det så. det får inte vara så.

för min skull. för din skull.

jag lovade dig det. det borde vi alla lova oss själva.

men ibland spelar det ändå ingen roll när du inte finns här.

förlåt.

giv mig styrka att acceptera det jag inte kan förstå, förändra.

det går inte bra. det går inte framåt. tiden springer ifrån mig och jag står kvar. vill stå kvar. vill inget annat än att gå baklänges, backa tiden. biter ihop käkarna, hårt. tvingar mig själv att gå på rutin. tvingar mig själv att leva i ett vakum. bara det är svårt. när man går och lägger sig är man till slut så full av tomhet, så van att bita ihop tänderna att man nästan tror att det kanske ska gå att sova. så händer det igen. alltid. som ett skott i hjärtat slår det emot mig. om igen. och igen. det där med insikt. det där med att inse sanningen i det som inte borde kunna vara sant. känslan av sådan smärta kan aldrig beskrivas. vill inte upplevas. och om igen glömmer jag att andas.

går igenom allt. maktlöshet. ovärdig din kärlek. borde ha gjort mer, borde ha kunnat gjort mer. borde borde sett annorlunda ut.

hör din röst i huvudet. en sån känsla av smärta och kärlek så stark att den gör ont på samma gång. den känns så nära ibland fast den bara finns där, långt in i huvudet. det gör så ont att veta att jag aldrig kommer att få höra den igen. men mest är jag rädd, så fruktansvärt rädd att glömma. glömma hur den känns. glömma bort hur jag ska lyssna efter den med hjärtat.

låt mig aldrig glömma. sluta aldrig prata med mig.

sista biten var tuff. en välbehövlig paus, sen krampaktigt tag i telefonen. ett av mina kortaste men svåraste samtal. "jag är här nu.."

och det var jag, allting såg ut som förut. men så annorlunda. kändes annorlunda. var annorlunda.

vart är du? det borde ju vara dig jag ringde.

sa jag rätt saker? skulle jag ha gjort något annorlunda? jag vill så gärna att du står där bakom axeln på mig. vägled mig. hjälp mig hjälpa. hjälp mig läka.

det var ju du och jag och våran egna lilla värld. vi ville nog ha det så ibland.

men den världen är borta och för första gången kände jag att jag ville dela med mig av min del av dig. för första gången ville jag prata om dig, på riktigt.

jag vet ännu mer nu hur du kunde bli så fantastisk som du var. jag hade aldrig vågat hoppats på mottagandet jag fick. jag kände så mycket kärlek för er i all sorg att hjärtat ville värka sönder. jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna att du gjorde ett intryck i mitt liv som aldrig kommer att försvinna.

jag skäms. jag förtjänar inte allt vackert du sa till mig. för den fina människan du alltid sa att jag var sitter och skriker, gråter, kvider och vill som den egoistiska idiot hon är bara ha dig tillbaka. snälla du, förlåt mig. utan vår värld rasar min egna samman.

snälla du kom tillbaka.

jag är en idiot.

men det spelar ändå ingen roll längre.

"allt är lämnat till dig, som ett dyrbart lån."

vaknade. iskall. glömde bort hur man andas. panik.

fortfarande en känsla av att det inte kan vara sant. om och om igen.

igår kändes allt så mycket att jag trodde jag skulle brista. somnade av utmattning. vaknade av tårar. utan att minnas att jag drömt. och sen om igen. till det tömdes. stirrade i taket. försökte påminna mig själv om att andas.

idag klev jag till min förvåning upp. tvättade. pratade med människor. pratade om annat. var ett skal. och jag skämdes.

skämdes över min kropp som plötsligt ännu en gång försöker inbilla mig att det aldrig har hänt. att den försöker få mig att låtsas som att allt är som förut. jag får sitta och slå mig själv i huvudet och skrika. men den vill förneka. den vill inte se fler kort, läsa fler rader. den vill inte se eller känna mer. den vill bara låtsas. och jag skäms.

somnade nästan av trötthet ikväll, inte av utmattning, men så plötsligt. plötsligt kommer den där känslan av insikt igen. det har hänt. herregud, det har faktiskt hänt. som en isbit kramar mitt hjärta. jag når inte in till värmen, allt är kallt och tomt. utan känslor samtidigt som allting känns alldeles för mycket.

försöker vara öppen. inbillar mig att jag vill tro på saker jag inte vet om jag tror på. vill att det ska kännas att du är där. här. fast ändå inte där jag vill att du ska vara. vill vara självisk och ha dig tillbaka där du en gång var.

snälla om du finns någonstans, om du ser mig. ha tålamod med mig. jag kan faktiskt inte förstå att jag inte kan se dig med ögonen längre, höra dig prata, sträcka ut handen och känna dig.

och om det ändå finns andra vägar, hjälp mig då att skärpa mina sinnen så jag kan förstå att du fortfarande är men inte på samma sätt.

jag kommer aldrig att glömma dig.

det är konstigt. när man kommer på sig själv. jag har glömt hur man gör. hur börjar man, hur gör man. jag har glömt hur man gör när man gråter.

längtar ut över haven mer än nånsin. känner hur blodet rusar när jag känner doften. aldrig förr har det varit så svårt att se det bli vår.

försöker varva ner, andas långsamt och se dem små sakerna igen. att inse att just nu är det här och nu och inte sen. jag vet vad jag ska göra nu. resten får jag göra sen. det där med att försöka känna sig nöjd när man aldrig varit nöjd med nånting.

kan inte sova längre. värre än nånsin. det är svårt när ensamheten gnager. jobbar ändå. försöker fungera för att få allting att gå runt. kaos behöver struktur. kör slut på kroppen och nästan bara går och väntar på att smälla in i väggen. igen. men inget händer och jag vägrar envist komma ihåg hur man gråter. glömmer bort hur man känner.

jag ska försöka ändra lite på mig. tillbaka till den jag var, till den jag är. har låtit omvärlden format för mycket att jag knappt känner igen mig själv. saknar den passion som en gång fanns. saknar glöden jag en gång såg i ögonen. det är som att världen blev för mycket och jag började blunda. slutade titta så jag slapp känna efter. allting blev för mycket så jag stängde av.

nu vill jag hitta startknappen och börja styra själv igen. 

önskar mig tillbaka. eller jag omformulerar; jag önskar att jag önskade det. saknar känslan. saknar den värld jag hade då. men det är aldrig nånsin så enkelt som att bara önska. eller önskar att man faktiskt önskade.

det har tagit så snabba vändningar nu. så oväntade. som jag bara försökt vänta ut. väntat på ett kort som aldrig lagts. som om tiden har varit så oändlig att det kändes som en evighet samtidigt som den bara sprang ifrån mig och jag hann aldrig ifatt. att jaga nånting när man står still. att hoppas men inte ens orka kämpa, ens försöka. att se det redan innan det blivit och därför bara stannat. stått still och bara sett hur allting åkt förbi. långt bort. och insett att man redan kommit för långt bakom för att ens orka springa efter.

men visst är det nåt som gnager ändå.

ibland vet jag att vissa saker jag gör är misstag redan innan jag gör dem. ibland kan man stå emot men lika ofta faller jag ändå för frestelsen. trots att jag vet att jag kommer att ångra mig. trots att jag redan vet att det är ett misstag.

utan mina misstag skulle jag aldrig komma framåt. eller någonannanstans.

tack till mig själv för att jag är så förbannat klantig, dum, naiv och komplicerad.

tack till mig själv för att jag tillåter mig att bara vara jag och människa.

Ibland vill jag bara visa att jag bryr mig men jag vet inte hur man gör. Ibland vill jag bara röra men jag vet inte hur man börjar.

Utan en början är det alltid försent.

Ibland måste man chansa. Inte tänka mer och bara följa sitt hjärta. Låt hjärtat förföra. Narras. Spela farliga spel. Men vad gör det om hundra år. Jag tror du kommer le då. Över att du ändå levt. Du har prövat. Du har flugit.

Och du försökte att inte alltid vara rädd.

Låt inte livet skrämma dig. Andas in det. Försök acceptera att motgångar också ingår i det fantastiska som är att leva. Du kommer att lura dig själv. Så många gånger. Det gör inget. Du kan alltid välja. Välj fel ibland. Det gör inget det heller. Du är människa. Hur perfekt vore det med perfektion?

Utan en början är det alltid försent. Men det är aldrig försent att börja. Det är aldrig försent att prova. Det är aldrig försent att chansa.

Sedan kan du ångra dig. Sedan kan du börja om.